Det är som igår, som vi gick i samma klass, bodde i samma stad och la patiens tillsammans. Vi hittar tillbaka till varandra på en gång även fast det är ett halvår sedan sist vi pratade, och det är så skönt. Att kunna hitta tillbaka till det gamla på en gång, när ingenting var omöjligt. Att kunna känna den självklara glädjen över att jag har det bra, men det kanske är du, vi tillsammans, som tar fram det igen. Världen var sällan lätt då heller, men det var inget bekymmer, inte på samma sätt.
Saker åt inte upp mig inifrån då.
När blev jag så gammal?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar