Me and You and Everyone We Know

För ett tag sen, kanske ett år sen eller så, så såg jag Me and You and Everyone We Know, en väldigt speciell film. Jag la snabbt i den i kategorin de bästa filmer jag har sett. Inte för att jag egentligen vet om det är så, utan mer för att det är en film som ger intryck, som jag inte kan glömma och som jag gärna ser igen, när som helst. Det kanske är det som är kriterierna för bästa film också, vad vet jag...

I alla fall, det som jag tänkte säga är att jag hittade denna  hemsida, även den skapad av Miranda July.

http://www.noonebelongsheremorethanyou.com/

Fast har man inte sett filmen, eller om man inte tyckte om den av någon för mig outgrundlig anledning, eller nej det behöver inte vara outgrundligt egentligen, jag kan faktiskt förstå att alla kanske inte tycker om den. Om det är så, så säger nog inte hemsidan så mycket heller. Men jag blir så lyclig av det. Precis som jag blir av detta, fast det egentligen bara är knäppt knäppt knäppt.

Jojje!

Hur har jag kunnat glömma bort denna fantastiska skiva så här länge? Fantastiskt roliga texter av Barbro Lindgren och skönt gitarrspel av Jojje Wadenius. Tänk den som kunde spela gura som han alltså, fast då har han lång erfarenhet i branchen också. Har snöat in totalt och suttit och läst om honom länge nu, med resultatet att jag bara blev mer och mer imponerad när jag läste. Att det är han som spelar på låten Sverige med Kent är gammalt (Då börjar jag bara i stort sätt alltså då?), men att det även är han som spelar på den gamla slagdängan Show me the Meaning of Being Lonely med Backstreet boys (eller BSB som de brukade kallas back in the days..), det var något nytt och ganska förvånande!! Jaja, underbar skiva som sagt!

I övrigt då? Jo, det är bra. På måndag kör den första försöksserien igång, det blir intressant att se!

Något nytt?

Låten Heroes med Parker Lewis har spelats en del på radion och varje gång tänker jag först att det är Lisa Nilssons gamla hit, sen kommer jag på att det bara är en sampling, just det ja, för troligheten att en hit från ungefär mitten av 90-talet skulle spelas regelbundet är helt enkelt inte så stor. Sen börjar någon sjunga och varje gång så funderar jag på om Jens Lekman har släppt nytt, innan jag inser att det är för tamt för att vara honom. Jag har nu lyssnat på skivan också och jag kommer inte ifrån känslan av att det är en något sämre kopia av Lekman. Jens gamla alias, Rocky Dennis var från filmen Mask (nej, inte den med Jim Carrey) så även där verkar viljan finnas att efterlikna honom..

Det här kan jag inte förstå heller. Så bra tycker jag verkligen inte att det är, helt okej, men absolut inte en femma. Jag kanske inte är tillräckligt deprimerad och djupsinnig för att uppskatta det eller så har jag inte gett skivan tillräckligt mycket tid. Det är dock tveksamt att den kommer att få så mycket mer tid av mig, trots bandmedlemmarnas charmiga dialekt...

Self-esteem

I min värld så är detta så fantastiskt fint, till och med bland de finaste scenerna som jag har sett. Det visar verkligen precis hur det kan vara, hur det var.

Telefonkö - del 2

Den otroligt spännande upplösningen på historien nedan fortsätter...

Efter att ha suttit i kö i en timme, jag upprepar EN timme, och hela tiden fått höra att jag hade plats nummer ett, så stängde kundtjänsten. Och jag kan inte komma fram till varför jag satt kvar...

Det absolut mest komiska med hela situationen är i alla fall att jag det jag satt i kö för att göra var att säga upp mitt telefonabonnemang hos företaget. Ironi?

Telefonkö

Tiden som man sitter i telefonkö, den känns verkligen förverkad totalt. Jag har nu suttit i telefonkö i en halvtimme och hela tiden fått höra att: Din plats i kön är nummer ett. Seriöst, en halvtimme. Känns inte det lite överdrivet ändå? Kunden innan mig måste ha problem av gigantisk karaktär eller så har kanske hela supporten bestämt sig för att ta rast samtidigt eller så är nedräkningen helt falsk. Oklart vilket, men jag vet dock att efter en halvtimme i telefonkö med enbart pipande och ett meddelande om min plats i kön, så känner jag mig aningen hjärntvättad (tänk: Phoebe i Vänner när telefonen har gått sönder).

Idag

Jag är långt ifrån att vara först, men jag känner mig hyfsat övertygad om att jag inte är sist heller.

För att försäkra dig om att idag är det en bra dag.

Sånt som kan behövas för sådana som jag, slappstjärtar som går omkring hemma och drar, lyfter en pryl och funderar på om den ska vara kvar eller slängas och om den ska vara kvar, om den ska till Piteå eller till Myckelgensjö för tillfällig lagring.